Under flottningsepoken utvecklades metoderna för hur vattendragen skulle omformas kontinuerligt så att timret skulle förflyttas så smidigt som möjligt. Därför finns det många olika typer av flottledslämningar. I denna utbildning visas endast de vanligaste typerna av rensningar och konstruktioner som kan förekomma i blockrika vattendrag.
Under andra halvan av 1900-talet slutade man att nyttja flottlederna som transportleder och flottningen i vattendragen upphörde. Däremot lämnades merparten av konstruktionerna och rensningarna längs med vattendragen.
Över tid har många av dessa täckts av vegetation och delvis förfallit, vilket försvårar arbetet med att hitta och identifiera dessa konstruktioner. Nedan beskrivs de kanske mest förekommande typerna av rensningar och konstruktioner. Varje avsnitt har ett bildspel för att visa på variationer inom samma kategori.
Vill du veta mer om flottningens historia och dess effekter på miljön kan du läsa sidorna 11-45 i rapporten: Återställning av älvar som använts för flottning: En vägledning för restaurering.
Den vanligaste typen av flottledslämning i blockrika vattendrag är olika typer av stenrensningar. Sten som flyttades bort från vattendraget till strandkanten bildade ofta strukturer som agerade likt ledarmar, vilket ytterligare ”kapslade in” vattendraget i en kanal.
Stenrensningar ligger ofta vid platser där timret annars riskerade att fastna. Detta kan exempelvis vara vid intag till sidofåror, vid ytterkurvor och vid storblock. Kärt barn har många namn. Stenrensningar kan benämnas som:
Vattendrag som har rensats maskinellt med bandtraktorer har i regel betydligt mer omfattande stenrensningar. Dessa kan vara flertalet meter höga och breda.
I mindre åar och bäckar var det vanligt att olika typer av ledarmar konstruerades av trä och sten. Dessa placerades på platser för att styra timret i rätt riktning. Under flottningsepokens första hälft, fram till tiden kring 1920- och 1930-talet, anlades många enkel- och dubbelkistor.
Enkelkistor bestod av en slät timrad vägg med stödkistor, i regel trekantkar, som fylldes med rensad sten från vattendraget. Dubbla träkistor var en lite mer utvecklad och mer hållbar konstruktion jämfört med enkelkistorna.
Dubbelkistorna gjordes av en träram och hade därmed både en timrad fram- och bakvägg. Själva träramen fylldes med sten för att bli mer stabil. Idag är de timrade stenkistor som finns kvar ofta förfallna. Vid restaurering används träresterna som död ved i vattendraget.
Kilstensmurar består av klyvda stenblock. De är ofta sammanlänkade av krämpor i järn. Denna typ av murar är ofta konstruerade längs breda hällpartier där vatten och timmer behövde koncentreras för att säkra timrets passage. Kilstensmurar har ofta ett högt kulturhistoriskt värde.
En annan relativt vanligt förekommande konstruktion är riskistor. Dessa byggdes tidigt under epoken innan man började använda maskiner för att rensa vattendragen. Riskistorna tjänade främst till att förstärka stränder och för att leda timret.
Riskistorna bestod ofta av buntar med sly och småträd som placerats i en ca 45-gradig vinkel med strömmen för att sedan tyngas ner med grus eller sprängsten. Idag är dessa ofta svåra att upptäcka då de i regel är väldigt övervuxna.
Ovan nämns de typer av flottledslämningar som är viktiga att känna till som utförare av åtgärder vid restaurering av blockrika vattendrag. Utöver dessa finns en lång rad andra lämningar som vi hittar längs våra vattendrag. Det kan vara till exempel flottledsdammar, båthus, timmerrännor, sågverk och annat.
