Sök

Moment: Lek- och uppväxtområden

Lekområden

Begreppet lekområde syftar till ett område som innehåller en eller flera lekbottnar där fiskar leker och lägger sin rom. En lekbotten brukar definieras som en avgränsad yta där fisklek sker. Rommen ligger nedbäddad i gruset, för att efter en tid kläckas. Hur länge rommen ligger innan kläckning beror på temperatur samt vilken fiskart som lagt rommen. 

Ofta fokus på lax, öring och harr vid restaurering av blockrika forsmiljöer

Uppväxtområden

När ynglen kläckts driver de ofta en kort sträcka nedströms där de söker skydd i hålrum bland grus och sten. Under ynglens första tid i livet är de beroende av grunda, svagt strömmande partier, så kallade uppväxtområden. Uppväxtområden utgörs av exempelvis flacka, steniga stränder och grundområden.

Exempelvis sidofåror och flacka uddar, öar, strandkanter med genomströmning.

En av många pusselbitar

Vid restaurering av blockrika vattendrag är det viktigt att anlägga lekområden för laxartade fiskar. En anledning till detta är att ursprungliga lekmiljöer drabbats väldigt hårt av mänsklig påverkan i och kring vattendragen. Ursprungliga lekområden har i hög grad förstörts genom bland annat:

  • Flottledsrensning och kanalisering vilket medfört att finare grusmaterial spolats bort från strömhabitat.
  • Ökad transport av finsediment och organiskt material från skogs- och jordbrukets dikessystem vilket har lett till igenslamning av grusbottnar.
  • Påväxt av vegetation som en följd av ökat ljusinsläpp på grund av undermåliga kantzoner inom skogsbruket.
Vid återskapandet av lekområden är det därför viktigt att komma ihåg att den fysiska åtgärden endast är en av pusselbitarna för att åstadkomma lekmiljöer som håller över tid. För att uppnå detta krävs ofta ett helhetsperspektiv på avrinningsområdesnivå där åtgärder genomförs för att återskapa naturlig tillförsel av grus, naturligt flödesmönster med utjämnande av högflödestoppar och minskat tillskott av sediment från skogsbruk och dikning. Anläggandet av lekområden kan ses som en typ av habitatförstärkning för att hjälpa laxartade fiskar på traven.
Lekbotten.
Ett exempel på en lekbotten. Foto: Länsstyrelsen Västerbotten
Illustrationer som visar hur en lekbotten vanligen kan se ut; från sidan och uppifrån.
Illustrationerna visar hur en lekbotten vanligen kan se ut; från sidan och uppifrån. Beroende på vattendragets storlek och de yttre förutsättningarna så kan slutresultatet bli olika. Försök att inkludera de element som syns i illustrationen. Kom ihåg att trots svåra förutsättningar är det bättre att anstränga sig för att skapa någon typ av lekbotten än ingen alls.

Lekgrusets storlek

Det så kallade lekgruset (substratet där fisken lägger sin rom) består av blandade stenstorlekar i huvudsak mellan 10–80 mm. För att anlägga ett lekområde kan du antingen använda naturligt grus från vattendraget eller tillföra externt grus via exempelvis minidumper eller helikopter.

Mäktighet och acceleration

Grusbäddens mäktighet bör uppgå till minst cirka 20–40 cm men gärna mer om tillräckligt med grus finns. Vattnet bör strömma längs lekområdet med en accelererande hastighet upp till ca 1,0 m/s. För att uppnå en acceleration av vattenhastigheten bör grusbädden slutta upp mot nacken.

Var ska ett lekområde anläggas?

En av de viktigaste komponenterna för att skapa ett hållbart lekområde är lokaliseringen. Generellt sett är forsnackar särskilt intressanta platser att anlägga lekområden på. Sjöutlopp och är också högproduktiva områden som utsätts för låg flödeseffekt, här passar det utmärkt att anlägga ett lekområde.

Genom att återskapa lekområden på flertalet olika typer av platser åstadkommer vi en variation och motståndskraft i systemet som på sikt gynnar olika arter och individer. Nedan följer ett antal frågeställningar som är bra att ha i åtanke när du ska välja plats för ett lekområde:

Finns naturligt grus i bottenmaterialet?

För att lekgrus ska kunna sorteras fram med maskin behöver det finnas i närområdet. I flottledsrensade vattendrag ligger ofta merparten av gruset nedspolat i djupare selpartier. Ta därför för vana att alltid gräva uppströms exempelvis en forsnacke för att ta reda på detta. I vissa fall går det att hitta grus under den stenpäls som ofta utgör botten i rensade vattendrag. Innerkurvor kan även vara en plats där grus har avlagt naturligt.

Riskerar platsen att torrläggas?

Välj en plats som inte blir torrlagd eller bottenfryser vid lågflöden. Ta reda på vad vattendraget har för medellågvattenföring (MLQ) för att enklare göra en bedömning.

Är platsen utsatt för höga flödeseffekter?

Exempel på lämpliga platser är breda forsnackar med låg inneslutning, djupare höljor med god genomströmning samt innerkurvor i de fall vattendraget svänger. Om vattnet tillåts svämma ut över kringliggande mark avtar den specifika flödeseffekten över lekområdet vid högflöden. Exempel på olämpliga platser är områden utsatta för hög specifik flödeseffekt, så som:
  • smala passager
  • sträckor med hög inneslutning
  • branta partier
  • mitt i huvudfåran
  • ytterkurvor

Finns lämpliga uppväxtområden nedströms?

Det är viktigt att det finns förutsättningar för ynglen att överleva. Undvik att lägga för mycket tid på att anlägga lekområden vid kortare stryckor som avlöses av selmiljöer.

Lämplig arbetsgång vid anläggande av lekbotten med maskin utrustad med gripgallerskopa:

Lämplig arbetsgång vid anläggande av lekbotten med maskin utrustad med gripgallerskopa

1. Frilägg den tilltänkta ytan

Ställ grävmaskinen strax nedströms det tilltänkta lekområdet. Inled med att gräva bort block och större sten för att frilägga eventuellt grus och den ytan där lekområdet skall placeras.

Kratta och skala bort större stenar från det tilltänkta lekområdet med skoptänderna. Börja längst uppströms och dra stenarna nedströms så att de bildar en nacke/krage nedan lekområdet. Upprepa detta flera gånger tills ytan är fri från större sten. Om avståndet mellan skopans tänder är för stort kan maskinföraren dra skopan i ett sicksack-mönster över lekområdet för att få med sten som annars slinker mellan tänderna.

Tips!

Det kan vara svårt för maskinföraren att se, pausa arbetet då och då så att arbetsledaren kan vada ut och kontrollera området.

2. Sortera materialet

  • Ta ett djupare skoptag om gruset finns i bottenmaterialet, stäng gallerlocket på gallerskopan och låt försiktigt det finare gruset rinna tillbaka på lekområdet. Ibland kan ni behöva fylla skopan med vatten eller skaka den för att gruset ska ramla ut. När det mesta av gruset är sorterat ur skopan så placeras de större stenarna som är kvar nedströms lekområdet. Om materialet med inblandat grus förflyttas från närområdet, sortera materialet på samma sätt men låt gruset rinna ut över lekytan. Upprepa proceduren tills merparten av de grövre stenarna är bortsorterade.
  • Tänk på att genom krattning och sortering så förflyttas det värdefulla lekgruset hela tiden nedströms närmare nacken. För att det inte ska gå förlorat bland de större blocken så måste gruset tryckas tillbaka uppströms med jämna mellanrum.
  • På vissa platser kan det vara mycket finsediment inblandat i bottenmaterialet. För att lekgruset ska bli lagom luckert är det lämpligt att ”tvätta ur” materialet genom att doppa skopan i en djuphåla vid sidan om lekområdet och skaka omkring materialet för att sedan hälla ut vattnet och finmaterialet genom att vinkla skopan lätt.
  • Om bottenmaterialet inte innehåller tillräckligt mycket grus i lämplig fraktion blir denna sorteringsmetod fort ineffektiv kostnadsmässigt. I detta fall är det mer lämpligt att tillföra externt grus eller att välja en annan plats för lekområdet.
  •  

3. Färdigställ och finjustera

  • När bottenmaterialet sorterats igenom och grövre sten och block avlägsnats är det lätt hänt att det kvarvarande gruset hamnar djupt. Detta justeras enklast genom att gruset krattas mot grävmaskinen och upp mot lekbottens nacke/krage.
  • För att styra vattnets hastighet över lekbottnen kan så kallade förankringsblock placeras ut. Placera dessa lite större block i utkanten av grusytan. Genom att göra detta bildas ett ”bås” som hjälper till att hålla kvar gruset. Var noga med att fylla på med grovt material nedan lekbottnens krön. Detta för att lekbottnen ska vara förankrad även vid höga energier.
  • För att minimera risken att lekgruset spolas bort vid högflöden bör lekområdet ha en sluttande bottenprofil som går från djupare till grundare i nedströms riktning. Detta justeras lämpligast genom att försiktigt styra gruset med stängt gallerlock utan att pressa ihop gruset.
  • Större block som ligger högt strax uppströms lekområdet kan skapa strömvirvlar som får lekgruset att förflytta sig. För att undvika detta bör ni se till att flytta alternativt sänka ner större block som ligger inom 5-6 meter uppströms lekområdet.
Bild över olika lekbottenverktyg som används; bottenluckrare, stenkrok, lekbottengaffel, sorteringsgaffel samt stenkrok.
I små eller mellanstora vattendrag går det att finjustera lekbottnar med hjälp av lekbottenverktyg (stenkrok, bottenluckrare, lekbottengaffel och sorteringsgaffel). Ofta är grävskopan för klumpig för att finjustera vissa delar av lekbotten.
Bild över olika lekbottenverktyg som används; bottenluckrare, stenkrok, lekbottengaffel, sorteringsgaffel samt stenkrok.
I små eller mellanstora vattendrag går det att finjustera lekbottnar med hjälp av lekbottenverktyg (stenkrok, bottenluckrare, lekbottengaffel och sorteringsgaffel). Ofta är grävskopan för klumpig för att finjustera vissa delar av lekbotten.